Sjung för mig
Förut för ett tag sedan så bråkade jag och martin väldigt mycket, nästan varje dag och varje kväll. Det var nära på att det skulle ta slut kändes det som och vi båda visste att vi gjorde fel. Att det blev som det blev är för att jag var otroligt svartsjuk och då gick det över honom, jag blev nästan sur på honom så fort han kollade på andra tjejer ifall dom bara gick förbi även fast han höll mig hårt i handen och hade sagt varje dag att jag var den ända för honom. Men jag kunde inte inse det, min svartsjuka styrde mig kändes det som.
Min stora kärlek Martin Hammarberg har fått stått ut med mig i vått och torrt, funnits för mig när jag har varit som mest nere och fått mig att vara riktigt förbannad på honom MEN han låtit mig vara de, han har låtit mig skrika på honom, vara sur. Jag har sårat honom, det vet jag, jag har fått honom ledsen, jag har fått honom glad. Vi har helt enkelt gått igenom mycket. Han påminde mig om en sak som jag sa förut när vi bråkade som mest, 9 september eller det va en av dagarna vi bråkade. Det var då hela världen rasade för mig och oss, tårarna rann väldigt mycket och de tog aldrig slut. Jag såg tårar på min kärleks kinder också och det är de värsta jag vet. Jag har sårat honom. Jag har slagit honom på kinden, sedan trott att han skulle förlåta mig..
Han gjorde det.. han förlåter mig så himla lätt att jag inte ens förtjänar det. Jag kan vara hur taskig som helst men ändå en timme senare eller kanske kortare tid så har han förlåtit mig. Jag är inte den som förtjänar just det. Jag förtjänar inte honom. Den perfekta killen. Hur många gånger jag än försöker inse att jag har honom för att han vill ha mig så förtjänar jag inte det.
När vi bråkade som mest så trodde man att det skulle ta slut och de polare jag pratade med då snacka om att jag skulle dumpa honom men för fan .. hur fan tänker dom? jag kan fan inte lämna någon som betyder allt för mig aldrg någonsin. Jag lever för Martin, jag andas för honom och tar varje steg för han. Att lämna honom finns inte ens på kartan. Jag kan aldrig tänka mig ens tanken att göra det. Det är liksom fan, de som tänker så e ju fan helt sinnesrubbade, jag vet inte hur de tänker och vill nog inte heller veta. Jag ska gifta mig med miin stora kärlek och det är fan så det ska va. Altaret kommer vara där han och jag står. Vi har ju redan börjat planera brölloppet, klänningen och kostymen han ska ha.. små pratat om lägenheten och massa grejer. De som säger att jag ska lämna honom borde avrättas eller utvisas. Det är inte okej att säga så.
I dagens läge så har vi lagt allt bråk bakom oss och vi är tillbaka det vi hade när vi var helt nykära, vi bråkade ingenting, eller knappt iaf och vi kunde säga vad som helst till varandra utan att någon blev sur. Vi tar varandra för dem vi verkligen är och vi stöttar och motiverar. Jag har aldrig känt mig såhär lycklig som jag är idag, och hade aldrig någonsin trott att det skulle bli bra igen efter att vi hade bråkat varje dag.
6 månader och 9 dagar senare så står vi här på samma stig, vi har tagit varandras händer och svurit på allt att vi ska bättra oss, och tro mig det har vi. Hur dåligt det än har varit mellan oss så vet jag att vi aldrig mer kommer sjunka ner till denna nivå igen. Vi har liksom lärt oss av varandra misstagen som vi har gjort, vi tar varandra inte för givet. Jag älskar honom precis som han är och jag vet att han älskar mig minst lika mycket. Han visar mig kärlek på en helt annan nivå, han får mig att känna mig älskad och jag är jäkligt tacksam för att killen har kommit in i mitt liv. Han ser mig som en öppen bok. Om jag är ledsen så sträcker han ut handen och låter mig ta den, låter mig att få gråta mot hans axel, låter mig få vara hur barnslig som helst. Han får mig vara mig själv.
Jag skriver detta för att få skriva av mig det jag ville ha sagt för längesen. Jag orkar inte bära allt inom mig när jag mår dåligt av det. Jag vill skriva, vill få tillbaka det jag hade förut inom det området. Jag skrev texter och mina tankar på ett papper, eller i ett blogg inlägg men det blev senare till ett utkast. Det är nog inte många som kommer läsa detta heller men nu äntligen får jag publicera något jag har att skriva. Jag skiter i kommentarer jag kanske kommer få, jag skiter fullständigt i vad folk tycker. Jag är jag ingen annan.
Min stora kärlek Martin Hammarberg har fått stått ut med mig i vått och torrt, funnits för mig när jag har varit som mest nere och fått mig att vara riktigt förbannad på honom MEN han låtit mig vara de, han har låtit mig skrika på honom, vara sur. Jag har sårat honom, det vet jag, jag har fått honom ledsen, jag har fått honom glad. Vi har helt enkelt gått igenom mycket. Han påminde mig om en sak som jag sa förut när vi bråkade som mest, 9 september eller det va en av dagarna vi bråkade. Det var då hela världen rasade för mig och oss, tårarna rann väldigt mycket och de tog aldrig slut. Jag såg tårar på min kärleks kinder också och det är de värsta jag vet. Jag har sårat honom. Jag har slagit honom på kinden, sedan trott att han skulle förlåta mig..
Han gjorde det.. han förlåter mig så himla lätt att jag inte ens förtjänar det. Jag kan vara hur taskig som helst men ändå en timme senare eller kanske kortare tid så har han förlåtit mig. Jag är inte den som förtjänar just det. Jag förtjänar inte honom. Den perfekta killen. Hur många gånger jag än försöker inse att jag har honom för att han vill ha mig så förtjänar jag inte det.
När vi bråkade som mest så trodde man att det skulle ta slut och de polare jag pratade med då snacka om att jag skulle dumpa honom men för fan .. hur fan tänker dom? jag kan fan inte lämna någon som betyder allt för mig aldrg någonsin. Jag lever för Martin, jag andas för honom och tar varje steg för han. Att lämna honom finns inte ens på kartan. Jag kan aldrig tänka mig ens tanken att göra det. Det är liksom fan, de som tänker så e ju fan helt sinnesrubbade, jag vet inte hur de tänker och vill nog inte heller veta. Jag ska gifta mig med miin stora kärlek och det är fan så det ska va. Altaret kommer vara där han och jag står. Vi har ju redan börjat planera brölloppet, klänningen och kostymen han ska ha.. små pratat om lägenheten och massa grejer. De som säger att jag ska lämna honom borde avrättas eller utvisas. Det är inte okej att säga så.
I dagens läge så har vi lagt allt bråk bakom oss och vi är tillbaka det vi hade när vi var helt nykära, vi bråkade ingenting, eller knappt iaf och vi kunde säga vad som helst till varandra utan att någon blev sur. Vi tar varandra för dem vi verkligen är och vi stöttar och motiverar. Jag har aldrig känt mig såhär lycklig som jag är idag, och hade aldrig någonsin trott att det skulle bli bra igen efter att vi hade bråkat varje dag.
6 månader och 9 dagar senare så står vi här på samma stig, vi har tagit varandras händer och svurit på allt att vi ska bättra oss, och tro mig det har vi. Hur dåligt det än har varit mellan oss så vet jag att vi aldrig mer kommer sjunka ner till denna nivå igen. Vi har liksom lärt oss av varandra misstagen som vi har gjort, vi tar varandra inte för givet. Jag älskar honom precis som han är och jag vet att han älskar mig minst lika mycket. Han visar mig kärlek på en helt annan nivå, han får mig att känna mig älskad och jag är jäkligt tacksam för att killen har kommit in i mitt liv. Han ser mig som en öppen bok. Om jag är ledsen så sträcker han ut handen och låter mig ta den, låter mig att få gråta mot hans axel, låter mig få vara hur barnslig som helst. Han får mig vara mig själv.
Jag skriver detta för att få skriva av mig det jag ville ha sagt för längesen. Jag orkar inte bära allt inom mig när jag mår dåligt av det. Jag vill skriva, vill få tillbaka det jag hade förut inom det området. Jag skrev texter och mina tankar på ett papper, eller i ett blogg inlägg men det blev senare till ett utkast. Det är nog inte många som kommer läsa detta heller men nu äntligen får jag publicera något jag har att skriva. Jag skiter i kommentarer jag kanske kommer få, jag skiter fullständigt i vad folk tycker. Jag är jag ingen annan.
Kommentarer
Trackback
