ITG
För ungefär två ½ år sedan så gick jag ut nian, men det året var väldigt upp och ner, det var gymnasieval hit och dit, gå på öppet hus här och där och sedan också hinna med att plugga upp sina betyg till det som gymnasiet ville att man skulle ha, dessa poäng kretsade bara runt huvudet på mig.
Dagen innan valet så hade jag kollat igenom noga verkligen vad jag ville med livet och vad jag ville plugga, och ja.. det vart IT-gymnasiet för mig. Dagarna gick och jag var hel nöjd med mitt val och slutet av maj fick jag mitt första svar om vart jag hade kommit in, och det var just på IT-gymnasiet, kommer verkligen ihåg hur glad jag var, jag skrek och skuttade runt av lycka.
I mitten av juli tror jag att det var så fick jag det riktiga beskedet och det var precis i samma skola, IT natur med inriktigt el. Leendet på läpparna varade länge och jag var lycklig.
Första dagen kom och jag lärde känna två tjejer som jag senare umgicks med och en kille där fast han var inte med oss så ofta. Jag hade ett leende på läpparna den första veckan och lite inpå den andra. Men efter det så brakade helvetet löst jag bråkade med en tjej och det finns fortfarande kvar bland några i skolan men iaf, jag bråkade med henne och det blev senare till ett möte med föräldrar och lärare, jag mådde verkligen inte bra av det. Jag kom hem, grät, döljde sorgen för min mamma, grät ännu mer, gick och la mig. Det var så ungefär i 3 veckor innan skolan verkligen tog tag i det hela.
Hon och jag blev vänner efter det där mötet men vi höll väl fortfarande varandra på avstånd, jag snackade inte med henne och hon ville inte prata med henne, det närmsta vi kom varandra var just ett leende, för vissa skulle det betyda mycket men för mig betydde det ingenting alls. Hon hade fått mig gå sönder.
Dagarna gick det blev allt mer och mer strul med skolan och jag var inte motiverad alls. Det blev bråk mellan mig och lärare, uppföljningsmöten och snack med rektorn om saker och ting som gjorde att jag mådde som jag gjorde. Jag kommer ihåg en lärare som verkligen avskydde mig för den jag verkligen var, jag fick IG för att jag var jag. Kan ni tänka er de? Jag skyller inte bara på henne, jag kanske inte gjorde världens arbete hela tiden men jag gjorde mitt bästa. Men en sak är konstigt när jag fick IG på en uppsats tillexempel och fick i uppgift att förbättra den, jag ändrade ett ord efter det fick jag G, hur kan det komma sig?
I ettan blev jag också hotad, jag blev hotad av mitt ex och hans kompisar som e liksom äldre än mig och i det läget var jag bara ledsen, jag kunde inte fatta varför dom gick på just mig. Jag fick massor av sms och samtal av dessa killar och jag kunde inte prata med någon. Förutom en dag då jag inte orkade mer jag tog kontakt med ITGs bästa lärare och frågade honom om lite saker han frågade mig ifall det var mig det handlade om och då brast allt, jag blev hur ledsen som helst. Han tog mig ut ifrån klassrummet och vi pratade en lång stund om detta.
Han tog mig också vidare till studierektorn som jobbade på skolan då och jag är evigt tacksam att han hjälpte mig. Vi pratade en stund om vad som hade hänt och min lärare som tog tag i det stog bredvid mig och höll mig i handen och sa att allt skulle bli bra igen. Visst blev det de, men vägen dit var jävligt lång och hård. Vi pratade om det och det gick vidare till polisen eftersom jag inte orkade leva med det.
Jag gick ut ettan och tvåan med helt okej betyg, en del IG;n men det lever jag med utan problem efter allt jag har gått igenom så fattade de flesta människorna att jag inte orkade att plugga, bry mig eller bara vara närvarande. I slutet av tvåan så tog jag modet till mig och skrev ut mig från skolan, ja, det hade gått så långt att jag inte orkade befinna mig i den äckliga miljön som skolan hade, äckliga lärare och en SYO som inte kunde ta ansvar för sina arbetsuppgifter, hur bra känns det att man inte får sin studieplan i 2 års tid?
Som sagt, jag skrev ut mig och det var en stor lättnad, förutom att jag saknade en viss lärare väldigt mycket och gör det fortfarande, en lärare som har hjälpt mig att komma på fötter, en lärare som fick mig att gå 2 steg fram och 1 steg bak istället för tvärtom, en lärare som tog sig tid att finnas där sena eftermiddagar för att styra upp min skolgång. Men efter att jag började på rönninge gymnasium så har jag aldrig känt mig tryggare, en skola som ger så mycket utan några problem. Det finns inga problem där för mig. Jag är nöjd.
Jag saknar Martin som ni vet, det var på ITG jag träffade honom, det var där våran kärlek började. Men vi träffas ändå, mer än vad vi nästan gjorde när vi gick i samma skola känns det som. Nu känns det bra. Vi båda har gått våra egna vägar och vi har fortfarande varandra att leva för. Utan honom så skulle jag inte levt idag, jag skulle gått under för längesen efter allt som har hänt..
Allt detta har hänt under en rätt så kort period men jag har också blivit en starkare människa av det. Jag har byggt upp mitt liv. Jag älskar mitt liv just nu och det kan inte rulla på mer än vad det redan gör. Jag har lärt mig av alla misstag jag gjorde på ITG och jag kan säga er att jag aldrig mer kommer göra om dom. Det var det värsta i mitt liv.
/ Malin
Dagen innan valet så hade jag kollat igenom noga verkligen vad jag ville med livet och vad jag ville plugga, och ja.. det vart IT-gymnasiet för mig. Dagarna gick och jag var hel nöjd med mitt val och slutet av maj fick jag mitt första svar om vart jag hade kommit in, och det var just på IT-gymnasiet, kommer verkligen ihåg hur glad jag var, jag skrek och skuttade runt av lycka.
I mitten av juli tror jag att det var så fick jag det riktiga beskedet och det var precis i samma skola, IT natur med inriktigt el. Leendet på läpparna varade länge och jag var lycklig.
Första dagen kom och jag lärde känna två tjejer som jag senare umgicks med och en kille där fast han var inte med oss så ofta. Jag hade ett leende på läpparna den första veckan och lite inpå den andra. Men efter det så brakade helvetet löst jag bråkade med en tjej och det finns fortfarande kvar bland några i skolan men iaf, jag bråkade med henne och det blev senare till ett möte med föräldrar och lärare, jag mådde verkligen inte bra av det. Jag kom hem, grät, döljde sorgen för min mamma, grät ännu mer, gick och la mig. Det var så ungefär i 3 veckor innan skolan verkligen tog tag i det hela.
Hon och jag blev vänner efter det där mötet men vi höll väl fortfarande varandra på avstånd, jag snackade inte med henne och hon ville inte prata med henne, det närmsta vi kom varandra var just ett leende, för vissa skulle det betyda mycket men för mig betydde det ingenting alls. Hon hade fått mig gå sönder.
Dagarna gick det blev allt mer och mer strul med skolan och jag var inte motiverad alls. Det blev bråk mellan mig och lärare, uppföljningsmöten och snack med rektorn om saker och ting som gjorde att jag mådde som jag gjorde. Jag kommer ihåg en lärare som verkligen avskydde mig för den jag verkligen var, jag fick IG för att jag var jag. Kan ni tänka er de? Jag skyller inte bara på henne, jag kanske inte gjorde världens arbete hela tiden men jag gjorde mitt bästa. Men en sak är konstigt när jag fick IG på en uppsats tillexempel och fick i uppgift att förbättra den, jag ändrade ett ord efter det fick jag G, hur kan det komma sig?
I ettan blev jag också hotad, jag blev hotad av mitt ex och hans kompisar som e liksom äldre än mig och i det läget var jag bara ledsen, jag kunde inte fatta varför dom gick på just mig. Jag fick massor av sms och samtal av dessa killar och jag kunde inte prata med någon. Förutom en dag då jag inte orkade mer jag tog kontakt med ITGs bästa lärare och frågade honom om lite saker han frågade mig ifall det var mig det handlade om och då brast allt, jag blev hur ledsen som helst. Han tog mig ut ifrån klassrummet och vi pratade en lång stund om detta.
Han tog mig också vidare till studierektorn som jobbade på skolan då och jag är evigt tacksam att han hjälpte mig. Vi pratade en stund om vad som hade hänt och min lärare som tog tag i det stog bredvid mig och höll mig i handen och sa att allt skulle bli bra igen. Visst blev det de, men vägen dit var jävligt lång och hård. Vi pratade om det och det gick vidare till polisen eftersom jag inte orkade leva med det.
Jag gick ut ettan och tvåan med helt okej betyg, en del IG;n men det lever jag med utan problem efter allt jag har gått igenom så fattade de flesta människorna att jag inte orkade att plugga, bry mig eller bara vara närvarande. I slutet av tvåan så tog jag modet till mig och skrev ut mig från skolan, ja, det hade gått så långt att jag inte orkade befinna mig i den äckliga miljön som skolan hade, äckliga lärare och en SYO som inte kunde ta ansvar för sina arbetsuppgifter, hur bra känns det att man inte får sin studieplan i 2 års tid?
Som sagt, jag skrev ut mig och det var en stor lättnad, förutom att jag saknade en viss lärare väldigt mycket och gör det fortfarande, en lärare som har hjälpt mig att komma på fötter, en lärare som fick mig att gå 2 steg fram och 1 steg bak istället för tvärtom, en lärare som tog sig tid att finnas där sena eftermiddagar för att styra upp min skolgång. Men efter att jag började på rönninge gymnasium så har jag aldrig känt mig tryggare, en skola som ger så mycket utan några problem. Det finns inga problem där för mig. Jag är nöjd.
Jag saknar Martin som ni vet, det var på ITG jag träffade honom, det var där våran kärlek började. Men vi träffas ändå, mer än vad vi nästan gjorde när vi gick i samma skola känns det som. Nu känns det bra. Vi båda har gått våra egna vägar och vi har fortfarande varandra att leva för. Utan honom så skulle jag inte levt idag, jag skulle gått under för längesen efter allt som har hänt..
Allt detta har hänt under en rätt så kort period men jag har också blivit en starkare människa av det. Jag har byggt upp mitt liv. Jag älskar mitt liv just nu och det kan inte rulla på mer än vad det redan gör. Jag har lärt mig av alla misstag jag gjorde på ITG och jag kan säga er att jag aldrig mer kommer göra om dom. Det var det värsta i mitt liv.
/ Malin
Sjung för mig
Förut för ett tag sedan så bråkade jag och martin väldigt mycket, nästan varje dag och varje kväll. Det var nära på att det skulle ta slut kändes det som och vi båda visste att vi gjorde fel. Att det blev som det blev är för att jag var otroligt svartsjuk och då gick det över honom, jag blev nästan sur på honom så fort han kollade på andra tjejer ifall dom bara gick förbi även fast han höll mig hårt i handen och hade sagt varje dag att jag var den ända för honom. Men jag kunde inte inse det, min svartsjuka styrde mig kändes det som.
Min stora kärlek Martin Hammarberg har fått stått ut med mig i vått och torrt, funnits för mig när jag har varit som mest nere och fått mig att vara riktigt förbannad på honom MEN han låtit mig vara de, han har låtit mig skrika på honom, vara sur. Jag har sårat honom, det vet jag, jag har fått honom ledsen, jag har fått honom glad. Vi har helt enkelt gått igenom mycket. Han påminde mig om en sak som jag sa förut när vi bråkade som mest, 9 september eller det va en av dagarna vi bråkade. Det var då hela världen rasade för mig och oss, tårarna rann väldigt mycket och de tog aldrig slut. Jag såg tårar på min kärleks kinder också och det är de värsta jag vet. Jag har sårat honom. Jag har slagit honom på kinden, sedan trott att han skulle förlåta mig..
Han gjorde det.. han förlåter mig så himla lätt att jag inte ens förtjänar det. Jag kan vara hur taskig som helst men ändå en timme senare eller kanske kortare tid så har han förlåtit mig. Jag är inte den som förtjänar just det. Jag förtjänar inte honom. Den perfekta killen. Hur många gånger jag än försöker inse att jag har honom för att han vill ha mig så förtjänar jag inte det.
När vi bråkade som mest så trodde man att det skulle ta slut och de polare jag pratade med då snacka om att jag skulle dumpa honom men för fan .. hur fan tänker dom? jag kan fan inte lämna någon som betyder allt för mig aldrg någonsin. Jag lever för Martin, jag andas för honom och tar varje steg för han. Att lämna honom finns inte ens på kartan. Jag kan aldrig tänka mig ens tanken att göra det. Det är liksom fan, de som tänker så e ju fan helt sinnesrubbade, jag vet inte hur de tänker och vill nog inte heller veta. Jag ska gifta mig med miin stora kärlek och det är fan så det ska va. Altaret kommer vara där han och jag står. Vi har ju redan börjat planera brölloppet, klänningen och kostymen han ska ha.. små pratat om lägenheten och massa grejer. De som säger att jag ska lämna honom borde avrättas eller utvisas. Det är inte okej att säga så.
I dagens läge så har vi lagt allt bråk bakom oss och vi är tillbaka det vi hade när vi var helt nykära, vi bråkade ingenting, eller knappt iaf och vi kunde säga vad som helst till varandra utan att någon blev sur. Vi tar varandra för dem vi verkligen är och vi stöttar och motiverar. Jag har aldrig känt mig såhär lycklig som jag är idag, och hade aldrig någonsin trott att det skulle bli bra igen efter att vi hade bråkat varje dag.
6 månader och 9 dagar senare så står vi här på samma stig, vi har tagit varandras händer och svurit på allt att vi ska bättra oss, och tro mig det har vi. Hur dåligt det än har varit mellan oss så vet jag att vi aldrig mer kommer sjunka ner till denna nivå igen. Vi har liksom lärt oss av varandra misstagen som vi har gjort, vi tar varandra inte för givet. Jag älskar honom precis som han är och jag vet att han älskar mig minst lika mycket. Han visar mig kärlek på en helt annan nivå, han får mig att känna mig älskad och jag är jäkligt tacksam för att killen har kommit in i mitt liv. Han ser mig som en öppen bok. Om jag är ledsen så sträcker han ut handen och låter mig ta den, låter mig att få gråta mot hans axel, låter mig få vara hur barnslig som helst. Han får mig vara mig själv.
Jag skriver detta för att få skriva av mig det jag ville ha sagt för längesen. Jag orkar inte bära allt inom mig när jag mår dåligt av det. Jag vill skriva, vill få tillbaka det jag hade förut inom det området. Jag skrev texter och mina tankar på ett papper, eller i ett blogg inlägg men det blev senare till ett utkast. Det är nog inte många som kommer läsa detta heller men nu äntligen får jag publicera något jag har att skriva. Jag skiter i kommentarer jag kanske kommer få, jag skiter fullständigt i vad folk tycker. Jag är jag ingen annan.
Min stora kärlek Martin Hammarberg har fått stått ut med mig i vått och torrt, funnits för mig när jag har varit som mest nere och fått mig att vara riktigt förbannad på honom MEN han låtit mig vara de, han har låtit mig skrika på honom, vara sur. Jag har sårat honom, det vet jag, jag har fått honom ledsen, jag har fått honom glad. Vi har helt enkelt gått igenom mycket. Han påminde mig om en sak som jag sa förut när vi bråkade som mest, 9 september eller det va en av dagarna vi bråkade. Det var då hela världen rasade för mig och oss, tårarna rann väldigt mycket och de tog aldrig slut. Jag såg tårar på min kärleks kinder också och det är de värsta jag vet. Jag har sårat honom. Jag har slagit honom på kinden, sedan trott att han skulle förlåta mig..
Han gjorde det.. han förlåter mig så himla lätt att jag inte ens förtjänar det. Jag kan vara hur taskig som helst men ändå en timme senare eller kanske kortare tid så har han förlåtit mig. Jag är inte den som förtjänar just det. Jag förtjänar inte honom. Den perfekta killen. Hur många gånger jag än försöker inse att jag har honom för att han vill ha mig så förtjänar jag inte det.
När vi bråkade som mest så trodde man att det skulle ta slut och de polare jag pratade med då snacka om att jag skulle dumpa honom men för fan .. hur fan tänker dom? jag kan fan inte lämna någon som betyder allt för mig aldrg någonsin. Jag lever för Martin, jag andas för honom och tar varje steg för han. Att lämna honom finns inte ens på kartan. Jag kan aldrig tänka mig ens tanken att göra det. Det är liksom fan, de som tänker så e ju fan helt sinnesrubbade, jag vet inte hur de tänker och vill nog inte heller veta. Jag ska gifta mig med miin stora kärlek och det är fan så det ska va. Altaret kommer vara där han och jag står. Vi har ju redan börjat planera brölloppet, klänningen och kostymen han ska ha.. små pratat om lägenheten och massa grejer. De som säger att jag ska lämna honom borde avrättas eller utvisas. Det är inte okej att säga så.
I dagens läge så har vi lagt allt bråk bakom oss och vi är tillbaka det vi hade när vi var helt nykära, vi bråkade ingenting, eller knappt iaf och vi kunde säga vad som helst till varandra utan att någon blev sur. Vi tar varandra för dem vi verkligen är och vi stöttar och motiverar. Jag har aldrig känt mig såhär lycklig som jag är idag, och hade aldrig någonsin trott att det skulle bli bra igen efter att vi hade bråkat varje dag.
6 månader och 9 dagar senare så står vi här på samma stig, vi har tagit varandras händer och svurit på allt att vi ska bättra oss, och tro mig det har vi. Hur dåligt det än har varit mellan oss så vet jag att vi aldrig mer kommer sjunka ner till denna nivå igen. Vi har liksom lärt oss av varandra misstagen som vi har gjort, vi tar varandra inte för givet. Jag älskar honom precis som han är och jag vet att han älskar mig minst lika mycket. Han visar mig kärlek på en helt annan nivå, han får mig att känna mig älskad och jag är jäkligt tacksam för att killen har kommit in i mitt liv. Han ser mig som en öppen bok. Om jag är ledsen så sträcker han ut handen och låter mig ta den, låter mig att få gråta mot hans axel, låter mig få vara hur barnslig som helst. Han får mig vara mig själv.
Jag skriver detta för att få skriva av mig det jag ville ha sagt för längesen. Jag orkar inte bära allt inom mig när jag mår dåligt av det. Jag vill skriva, vill få tillbaka det jag hade förut inom det området. Jag skrev texter och mina tankar på ett papper, eller i ett blogg inlägg men det blev senare till ett utkast. Det är nog inte många som kommer läsa detta heller men nu äntligen får jag publicera något jag har att skriva. Jag skiter i kommentarer jag kanske kommer få, jag skiter fullständigt i vad folk tycker. Jag är jag ingen annan.
