Jag vet ärligt talat inte om jag ska skratta eller gråta, det är så mycket känslor som är inom mig nu. Jag vet ingenting. Det är så stort även fast det kanske kommer att gå hur bra som helst, men bara att göra det får mig att bli rädd. Jag vet inte ifall jag klarar det här. Däremot så kommer min älskade man vara med mig hela tiden så då vet jag att det kommer bli bra alltihopp. För stunden.